Ett gammalt original.

Petter i Rö'sånn. som han på äkta allmogespråk kallades, var ett original ordets vidsträcktaste bemärkelse. Han var lantbrukare, jägare, fiskare m.m. i men i allt vad han sysslade med framträdde ständigt en viss egendornlighet. Stundom kunde man få höra Petter benämnas Troll-Petter. Detta namn hade han fått därför att många personer trodde, att Petter kunde lite mera än människor i allmänhet. Trolla var nog en sak, som Petter aldrig kunnat, men på grund av hans knepighet och stora förmåga att förklara en hel del mystiska saker var det ej underligt, att den oinvigde, som ej brydde sin hjärna att utforska rätta sammanhanget, helt lätt kom till det resultatet, att gubben kunde trolla. Följande exempel torde belysa det sagda: Det var en gång några herrar. som var på väg att besöka Petter för att rådfråga honom om en del saker angående jakt, ty som redan är nämnt var Petter en mycket skicklig jägare, men för att få råd av Petter fordrade han, att den besökande hade med sig en stor kvantitet brännvin. De nämnda herrarna hade med sig åtskilliga litrar, men när de kommit till en hage belägen ett litet stycke från Petters hem, gömde de hela spritförrådet utom en flaska. Deras åtgörande uppmärksammades av en liten flicka, närmaste granne till Petter. Hon förstod genast anledningen till herrarnas åtgörande och sprang en genväg till Petters hem och talade om var de nämnda herrarna gömt spritförrådet.

När sedan dessa herrar kommet till Petter och språkat en stund och de tillsammans förbrukat innehållet i den medhavda buteljen skulle de naturligtvis be om ursäkt för att de ej hade mera brännvin att bjuda på. Döm om deras förvåning när Petter helt lugnt säger: "Då ä nok inte slut, i har allt mer mä er". De framhöllo ånyo, att de ej hade mera men då säger Petter med en fjärrskådande blick: "Ja´ vet allt att ni gömde en hel mängd brännvin i hajen", han nämnde precis samma plats, där de gömt flaskorna; något som ej var svårt för honom efter de tillförlitliga uppgifter flickan lämnat. För de förvånade herrarna var detta ett tydligt bevis, att Petter kunde trolla.

På tal om att framstående personer besökte Petter kan nämnas, att greve Posse på Almnäs ofta besökte honom och hade åtskilliga gånger sina döttrar med sig. Vid ett sådant besök förärade Petter, fröken Posse en käpp, som han själv förfärdigat. Fröken Posse satte stort värde på denna gåva, och sedan hon låtit måla käppen, blev den upphängd i ett av de fina rummen på Almnäs.

I sina yngre dagar var Petter med och arbetade när järnvägen mellan Hjo och Stenstorp byggdes. Många äro de historier, som berättas från denna hans rallaretid.

Ett par ex. torde förtjäna att anföras: Vid det ställe, där arbetarna rastade, stod en stor ihålig asp. Petter hade sett att där var ett stort getingbo och han ville nu spela sina kamrater ett spratt och frågade dem, om någon vore så djärv att han vågade hålla om aspstammen med näsan framför hålet på densamma. Om någon vågade detta skulle han erhålla en kanna brännvin, i annat fall skulle brännvinet tillfalla Petter. Det var ingen av de övriga arbetarna, som uppmärksammat getingboet i aspstammen och därför var det genast en av dem, som beredde sig att omfamna aspen, men knappt hade han fått näsan mitt för hålet på trädet, förrän Petter med en grov käpp slog ett kraftigt slag på trädstammen och ropade: 'Alle man ut! Detta läto getingarna ej säga sig två gånger, och den som vann vadet var naturligtvis Petter.

En annan gång slog Petter vad med några personer, att han skulle springa runt Mullsjön på otroligt kort tid. Som pris utsattes en kanna brännvin. även denna gång vann han vadet och erhöll, det "sköna" segerpriset.

Som redan är nämnt var Petter även lantbrukare. Innan han flyttade till Rösand, arrenderade han ett litet ställe i Sänneryd, vilket han brukade efter "egna" principer. Hans husdjur utgjordes förutom av dragare endast av en massa höns, att detta ej kunde lämna någon ekonomisk vinst säger sig självt. Efter några års vistelse i Sänneryd köpte han ett litet ställe i Rösand. Här bodde familjen några år i en jordkula, innan de kunde bygga ett riktigt bostadshus. Förutom dragare hade Petter första tiden i Rösand en massa kaniner. Efter en tid skaffade han även nötkreatur.

Om Petter var en dålig lantbrukare, så var han desto skickligare jägare och det var ytterst sällan han kom tomhänt hem från skogen. Han hade många erfarenheter på jaktstigen och många var de sätt, varmed han fångade sitt byte, han lade ut snaror, saxar och även giftbete. Skulle det trots allt misslyckas, hade Petter alltid en fingerad hare i jaktväskan. Han hade nämligen skurit av bakbenen på en skjuten hare och fästat dessa på en pinne, vilken han fastgjort i jaktväskan och när han ej lyckades skjuta något villebråd, vred Petter blott på pinnen, så att benen på haren blev synliga utanför väskan. På grund av den nämnda anordningen var det ingen, som sett Petter gå tomhänt från skogen. Författaren har sett ett mycket lyckat foto av den gamle jägaren. Han står där med sin dubbelbössa under ena armen och ett rävskinn hängande över den andra - en träffande bild, ty särskilt rovdjursjakt var hans specialité och många äro de rävar och andra rovdjur, som Petter oskadliggjort .

Petter var även spåman och djurläkare. När Petter spådde tillgick det på så sätt, att han hade en Grå-jok (gutaperkadocka) i en karaffin, vilken han skakade på och tydde framtidens dunkla gåtor för den besökande, varvid hans goda munläder kom honom väl till pass.

Som djurläkare anlitades Petter vid olika åkommor på djuren, men på detta område förefaller det som hans kunskap och behandlingsmetoder ej var så framgångsrika.

Angående Petters utseende, var han en man av medellängd. Han såg ej illa ut bara han hade tvättat sig lite oftare, men det var en sak som den gode Petter sällan gjorde och därför såg han nog litet mystisk ut med sina stora smutsfläckar på kinderna.

Personligen var Petter en glad och språksam man, aldrig hade någon hört honom vara rådlös eller klaga på livets besvärligheter. Ofta får min höra personer berätta om hur Petter räddat situationen med ett fyndigt svar. Följande ex. utgör bevis för detta. Petter hade en gång en oxe, som hade en ful gång på grund av att han skevade med benen när han gick. En gångvar Petter till Hjo stad i ett ärende och åkte efter oxen. Petter mötte då några fina herrar, som uppmärksammade oxens fula gång och sade till Petter: "Det var bedrövligt vad den oxen går illa," men Petter svarar genast "Å då ä nok inte så falit, men han ä högfalier å ska göra säk te a skeva, när han möter fint folk." Men även Petters på växlingar och äventyr så rika liv nådde sitt slut, och en vacker sommarsöndag, när han var på hemväg från ån, där han sett till sina fisknät, träffades han av ett slaganfall, som efter några minuter ändade hans liv. Helmer Jonsson.

Petter Jonson föddes d. 27.10. 1830 i Gunnarstorp, Korsberga socken. Fadern hette Jonas Olofsson, född i Hvarf d. 20.3. 1784 och inflyttade till Korsberga omkr. 1825 som brukare av 1/4 mtl Gunnarstorp, vilken gård

ägdes av en komminister i Falköping. Modern hette Stina Carlsdotter, f. 30.l. 1787 i L:a Solberga, Korsberga socken. De fick många barn, varav Petter var nr 7. - I Gunnarstorp växte Petter upp och stannade i hemmet till 1851, då han som 21-åring tog plats som dräng hos Gustaf Nyberg på Liden (1/12 mtl Hamrum Tomten). Nyberg hade varit nämndeman. Här stannade han till 1853, då Nyberg sålde gården till friherre Bengt Johan Fleetwood på Styrshult. - C.v.S. berättar följande om gårdsköpet: "Om denna affär brukade den "gamle" trollkarlen Petter i Rödesand tala varje gång, som jag, träffade honom och historien lyder. - "Se jak kommer så väl ihöög, när baron köpte Liden. Han satte in sina hästa i kvarnastall, å sena gick han öpp för backen å va inne å tala mä Nyberg. Sena kom han ut te mäk i brögghuset, för se jak tjänte dräng hos Nyberg. A så frågte han mäk, hur möe råg di hade sått ut på Liden dä året. Jo, ena tunna å 2 1/2 kappa, sa ja, för jak har själver sått ut´et. Då skratta baron å sae, att Nyberg hade sagt, att di hade sått ut 8 tunner. Sena geck han in te Nyberg å skrev kuntrakt, å jak, skrev mäk som vettne." - Efter köpet flyttar baron Fleetwoods dotter Ingeborg och hennes man Josef Christoffer von Strokirch in på Liden. De bodde här bara något år. Därefter flyttade de till Styrshult 1856 efter baron Fleetwoods död. -

Petter Jonsson stannade efter försäljningen av Liden ej kvar som dräng där utan flyttar hem till Gunnarstorp och övertar tydligen faderns roll som brukare av Gunnarstorp. Fadern flyttade till en backstuga, där han dog 1865 och modern 1870.

Petter Jonsson gifte sig 1856 med Maria (Maja) Stina Andersdotter, f- 3.3.1839 i Baggedammen, Korsberga socken. Hennes far, som var ägare av 1/8 mtl där, hette Anders Pettersson, f. 24.9. 1801 i Fröjered. Modern hette Märta Andersdotter, f. 20-5- 1812 i Kyrkefalla.

Petter Jonsson och hans hustru stannade kvar som brukare av Gunnarstorp till 1861, då de flyttade till en 3/64 mtl:s gård i L:a Sänneryd, vilken ägdes av svärfadern. De fick många barn: 2 födda i Gunnarstorp, 4 i Sänneryd och de 2 yngsta i Rödesand, dit Petter flyttade 1872. Gården ägdes av svärfadern och här fick Petter av denne 3 tunnland jord. Där bygger han tydligen först en "jordkula", som stod kvar långt in på 1900-talet. Stället fick namnet Pettersborg och finns under det namnet upptaget i Husförhörslängden 1864-1876. Efter en tid flyttade Petter in i ett nytt hus, där han bodde till sin död. Han dog 1913. Hustrun hade dött 1908.