Kunga besök i Korsberga 1910
 Vill du se en större bild |
 |
 Klicka på bilderna. |
Så här skildrar Miles von Strokirch konung Gustaf V besök i Korsberga den 25 maj 1910.
Själva den stora dagen samlades nästa alla socknens innevånare i god tid längs landsvägen nedanför kyrkan och bildade täta led på ömse sidor om den dammiga vägen. Tvärs över vägen var rest en äreport med gröna löv och allra överst satt liksom en kunglig krona av gullvivor som vilade på ett underlag av blåklint.
Före kungens ankoms var det någon myndighetsperson, kanske länsmannen. Vilken lät oss göra någon slags generalrepetition.
--Antag nu att jag är kungen också vidare…. Samt lärde oss att hurra, något som väl flertalet aldrig gjort tidigare. För mig var det inte så eftersom jag hurrat för Verner von Heidenstam och Holger Drachman tillsamman med Hjo samskolelever.
Alla skolbarnen hade blommor i händerna som de skulle strö på vägen framför kungens fötter. Själv bar jag på en stor men sannolikt mycket billig lådkamera som jag fått av min engelska gudmoder. Det bestämdes att folkskollärare Hall skulle utbringa leve vid konungens ankomst och kommunalordförande Linde vid avfärden.
Efter en lång väntan hördes ett dovt tutande nere från backen och plötsligt kom det en stor automobil åtföljd av en något mindre. I den stora satt konungen själv tillsammans med den guldgalonerade landshövdingen.
Mjölnarens döttrar Thea och Tekla trodde naturligtvis att den sistnämnde var kungen, men deras mamma som hade Svensk damtidning och sett monarkens bild. Talade dem till rätta i någon mån till deras besvikelse, att det var kungen som hade en likadan sportmössa som deras far brukade ha på sig om söndagarna. Då bilen kommit ungefär vid barnaskarans mitt, tvär stannande den, varvid blommorna kastades framför framhjulen, en stor röd pion hamnade i fordonet som konungen tog i sin vänstra hand när han steg ner på marken, varefter en lång andlös tystnad uppstod.
Äntligen lyckades läraren hämta sig och ropade med sin fulla kraft med något darr på rösten:
"le-le-ve Konungen" varpå vi alla skrek hurra hurra hurra hurra vilket avslutades med en liten pipit extra hurrning av några småflickor. Vår långe monark var vid ett glatt och skämtsamt humör, sade då till landshövdingen "Jaså, nu kom visst kungen" varefter han sedan presenterades för folkskolläraren och en lärarinna och han pratade vänligt med dem en stund.
Senare fick också min far (Jägmästare Carl von Strokirch på Liden) äran att bli föreställd för kungen, varefter denne fråga om min pappa var närmare släkt med den då saligen insomnade hovmarskalken Fredrik von Strokirch som var ättens huvudman före den tillfrågade. Så snart kungen fått veta hur det förhöll sig samt att min far ägde en liten gård i socknen. Så tyckte väl läraren att det var nog pratat med min pappa varvid han och skolbarnen stämde upp och sjöng kungssången. Då sången tystnat föreställdes också kommunalordföranden och komministern (Johan Marino) för kungen och de följdes upp till kyrkan där han skrev sitt kungliga namn i en bok. Han sade att det var en liten nätt kyrka och undrade om altarklockan var till för att prästerna inte skulle predika för länge.
Då konungen kom tillbaka ner till vägen steg han åter upp i sin automobil som sakta börja brumma iväg, då ropade kommunalordföranden "Leve Hans Majestät Kung Gustaf den femte"
vant och säkert som han aldrig gjort annat, varpå vi alla åter hurrade.
Kungens färd fortsatte därefter den vackra slingrande vägen utmed Mullsjön till den vackra staden Hjo, där deras så kallade kung, grosshandlare Sjöstedt bjöd den höge gästen på middag i sitt residens med bland annat vätterröding som huvudrätt. Därefter fortsatte Gustaf den femte sin färd mot Skövde.