Den gamla folksagan om " Gullhöna i Korsberga kulle" 

Berättad av f.d. torparen Karl Kanon Söran Korsberga född 5/9 1861 i Korsberga.    Ljudfil mp3

Upptecknades 1935 av Johan Möller.

Jag(Arne Möller) hittade denna saga första gången i min farfars efterlämnade antekningsböcker

Uppteknigar som han gjorde åt Ulma , Dalekt och folkminnesarkivet i Uppsala. http://www.dal.lu.se/sofi/sofi.htm Sagan är inspelad på band, utbildningsradion AV- centralen, och den är även inspelad av folkminnesarkivet. Uppläsare A. Möller.

Teckningarna Ninni Ahlman 1987.

En gång på dän tia inna jätta va helt å hôelt försvûnna bodde dä i Kôrsbärga två stöckena bönner sûm va möet goa vänner, fast att dän ene va riker å dän andre fattier.
Så blè dä ett år sûm rûjen slo fel för bönnera på västsia ûm sjön (Vättern) så dä blè recktir brönö å sto mä napp å nö te å kûnna få köpa ena rûjskäppa.
Män i Östergöll (Östergötland) va dä ente så, fö~lar hade di överflö pån.
Så på ventern lae sjön~se (Vättern) å då sae dän rike boen te dän fatie att han sûlle fara över å köpa rûj, å ba hônûm fûlja mä.

Va sa ja mä te, svarte han, ja sûm ente har nôra pänga å köpa före.

För sällskaps skûll kan du~le fûlja mä ändå, sa den andre, å så bestämde di~sä för te å fara.

Nô~li va kommna över sjön då skerdders di ôt. Den rike han for te Vadstena å sûlle köpa rûj. Dän fattie han geck~sä en tur ûpp på Åmbärjet å sûlle se säk ikring. Män då räss sûm han jeck så ston plösligt i en stor stall, mä hundratars hästa i. Han försto att han va kommen in i bärjet. Män hûre han kåmmet dit, dä kûnne,n ente begripa.

Breve vann häst lå dä en kär (soldat) å breve vann kär lå dä en sabel, alla va väl rûstatta mä hjälma å granlôt utå gull. Fôlket sûm lå dar di sôv. Boen hôlde säk töster sû di ente sûlle vakna, mäna han jeck å leta ätter nôn port te å kåmma ut i. Te sista slut råkan te å sparka te en utå kneckta på bena, män dä sûllen ente ha gjort för han vakna å ropa:

Får vi fara ut nu ?

Nä,ä legg stell för allt del, sa boen.

Nôr kneckten väl hade sômnat feck boen se en môrker gång å dän fûrden te han kåm te en stor môrker sal. När han hade gått ijenûm dän då kåmmen te ena grôtta å i dän satt en stor blinner gûbbe ve en ståckell, å han va straks te ress å ropa Vem ä dä süm kåmmer, å va ä du föe en? Ja ä i frå Kôrsbärja, sa boen. Hûr ha~lu kåmmet hit, frågte gûbben. Å då tala boen ûm hûr dä hängde ihop.

Män att ente kneckta slo i jal däk, sa gûbben.

Nä,ä di sôv, sa boen.

Lôt dûm då sôva, svarte gubben, vi tôl inga främlingar här, män ätter sûm du ä i frå Kôrsberja så sa du få leva, män räck hit din näve så får a känna ûm dä finns varnt blo i Kôrsberga än.

Boen försto då att dä va en jätte han hade framför säk, så han våja ente räcka te,n näven utan toj ellgaffel sûm lå i ell, å räkte te jätten å han kramma te i~n å så saen:

Än ä dä allt lite jûmmet, å ja sa säjja däk vi har allt lite goss kvar i Kôrsbärs kûlle än, å ja vet dä ente ä så lite, å ätter sûm du ä ifrå Kôrsbärja så kan du gå dit å tat för vi kåmmer ai dit mer. Män dä ä ett ja sejjer däk att du får ente ta mer än dä sûm ä löst. Sabla å vapen få~lu ente röra fö~lå sa dä gå illa för däk. Å mi gullhöa sûm legger på bot å varper gullägg dän ofrea lu ente.

Män hûr sa ja kåmma dit? Frågte boen.

Jo~ho; sa jätten, du går upp tidit ena otta å går ûpp på knael å då får~lu se en stig sûm du ai har sett fôrr, dän gå~lu te du kåmmer ner i mot Jutahûla å dar få~lu se en enbûske sûm ser ut i tôppen sûm han vôre jamnklöppter . Bûsken dän röcke~lu ûpp å ûnne~län legger en nökel å ha~lu bara nöckel så hetta~lu dôrra. Män sjôlver å ensammel få~lu lôvenna gå för annars hetta~lu ente nôt.

När jätten hade sakt dä försvann bå han å grôtta, boen sto på bärjet igen.

Fôrsta otta ätter sen di bägge bönnera va hemkommna så jeck dän fattige ûpp på Kôrsbärs kûlle

å stigen sûm jätten talat ûm fecken strax sun på å dän fûrden te han kåm te dän jammklöppte enebûsken å mä dän jole han sûm jätten sakt å nökel lå dar möe recktit å så fort han fått nökel i näven så feck han se dörra, han låste straks upp å jeck in män nôr han väl va inne förhissna,n säk så han hôllde på å bli kônstir i hûvet, dä va en stor sal å i dän va dä alla möjj~lia gûll å selver-saker . Boen han jeck å titta på durbarhetera ena långer stûnn å gûllhöna sûm lå å varpte gûlläg feck,en mä se. Sena samla han te~sä en bûl utå dä lösa sûm jätten hade lôvet~en å dä va bå pänga å dura saker. Å sena dän dan va,n ente fattir länger för han hôllde på å bar i frå kûel i nôra år så han ble rektit skrôvriker.

Män granna han~ses di trodde han stal ätter sûm han kûnne bli så riker på en gång å di försökte på alla vis å få ur,n varifrå han feck sina rikedomma, män se dä veste,n å hôlla inne mä.

Män så en gång bjudde dän andre rike boen sûm va han~ses goe vänn te säk~en på kalas å luran te å supa säk fuller å i fölla tala han ûm alltihop å lôva dän andre te å få följa mä te kûel å få mä utå durbarhetera.

Å så môern ätter ga di sä å bägge, nô~lå boen hade låst upp å di va inkåmmna då ble dän andre så häpen så dä fôrsta han jole for,n på gullhöna å sûlle ta dän, män må dä så va, så va dä falit fö~lûm bägge två. Å di sto dar plösligt lågnästa på kûel å ente hetta di dörra, di försökte å få taj i stijen män dä jeck ente, å många andra leta sena ätter,n, män te å få rea på dän dä sto ente i nôr mänske~makt.   Till del 2