Fröjered "lella Jerusalem"

"Läseriets" vagga stod i Fröjered

Av BÖRJE LÖFVING

År 1758 tillsattes i Fröjered en då 25-årig vice komminister. Han hette Nils Wennerdahl och härstammade från Näs socken av Flo pastorat. Mycket snart lät han tala om sig i sin nya hembygd. Han predikade på ett sätt som starkt påverkade lyssnarna. Under gudstjänsterna fylldes kyrkan av människor både från den egna församlingen och från grannförsamlingarna. Det var en ny klang och ett nytt innehåll i Wennerdahls predikningar. En religiös väckelse inom den svenska kyrkan gick över bygden.

Man nöjde sig inte med att samlas till gudstjänst i kyrkan om söndagarna. Folk samlades också i hemmen, där den unge komministern ledde husandakter. Troligen bestod dessa huvudsakligen av bibelläsning, sång och bön.

De, som samlades till dessa stugmöten, kallades "läsare" eller "löpare". Såvitt man vet, var det under Nils Wennerdahls tid i Fröjered som uttrycket "läsare" i denna bemärkelse för första gången användes i Sverige. De ursprungliga "läsarna" leddes alltså i sin andakt av en präst i svenska kyrkan. Först långt in på 1800-talet användes uttrycket om dem, som vid den tiden anslöt sig till något av de frikyrkliga samfunden.

En djup, allvarlig och varm religiositet präglade "läsarna". Rörelsen hade en påtaglig inverkan på livet i bygden. Superiet minskade. Slagsmål och bråk på danstillställningar och liknande blev ovanliga. Allt fler anslöt sig till "läsarna".

Inom kyrkan såg inte alla med välvilja på denna nya rörelse. Vissa präster var rädda för att den gamla karolinska kyrkan skulle splittras och förlora sin maktposition.

En vice pastor Friborg anmälde år 1761 Nils Wennerdahl för domkapitlet i Skara. Det, som drev honom till denna anmälan, var kanske inte enbart omsorg om kyrkan. I hans anmälan till domkapitlet står bl. a. "att allt folket löper efter Wennerdahl".

Domkapitlet uppdrog åt prostarna Holm och Wictorin att undersöka förhållandena i Fröjered. Prosten Holm sändes att hålla visitation där. Hur denna avlöpte i detalj är väl en smula oklart. Wennerdahl blev emellertid inkallad till domkapitlet i Skara. Där tyckte man bl. a. att Wennerdahl hade "begagnat besynnerliga och förargelseväckande talesätt i sina predikningar". I stort sett gick han emellertid ur striden med heder. Friborg lyckades alltså inte i sin avsikt att allvarligt näpsa Wennerdahl.

År 1761 utsågs Wennerdahl till komminister i Acklinga men tillträdde först 1763. Där fortsatte han sin verksamhet och samlade "läsare" till stugmöten. Detta gillade inte prosten Holm. Det blev tydligen ny anmälan till domkapitlet. Domkapitlet gav denna gång Wictorin som nu var kontraktsprost i Fågelås, i uppdrag att undersöka förhållandena kring Wennerdahls verksamhet och komma med ett utlåtande.

Wictorin ansågs vid denna tid vara stiftets främste förkämpe för den gammaldags strängt ortodoxa inriktningen. Det är därför mycket anmärkningsvärt, att Wictorin tog "väckelsen" i Fröjered och Wennerdahl i varmt försvar.

Ett utdrag ur Wictorins yttrande till domkapitlet om Wennerdahl och hans verksamhet kan här vara på sin plats. Han skriver bl. a.: "Jag känner åtskilliga s. k. 'löpare' och 'läsare'. jag hyser, ej utan grund, om dem, med några få undantag, de tankar, att jag ville det alla mina åhörare vore i samma tillstånd å själens vägnar som de: man skulle då finna mer kärlek och vördnad för Gud och hans ord, mer begär att det (ordet) till sin undervisning och uppbyggelse läsa, höra och betrakta......

Wictorin fortsätter med idel beröm av "läsarna". Han uttrycker i fortsättningen av sitt yttrande en förhoppning om att församlingsborna i gemen skulle som "läsarna" visa mera fruktan för att synda och för att göra ont i det dagliga livet.

Wennerdahl och "läsarna" kom alltså även denna gång med heder ifrån anklagelserna. De levde ett stilla liv men väckte ändå - eller kanske just därför - förargelse genom sin allvarliga framtoning också i vardagslivet. I ett protokoll från förhören med de "väckta" heter det t. ex.: "Aldrig säga de 'hjälpe Gud' när någon nyser, som bland desse närvarande bönder underligt förekommer". Säkert fick "läsarna" många gånger bära upp spe och smälek för sin allvarliga livsinställning. Kanske såg de själva detta som ett martyrium, som beredde dem tillfredsställelse. Det var ett drag i deras religiositet att lida för att påminnas om Frälsarens lidande.

Sången spelade en stor roll vid "läsarnas" möten. Troligen hade Wennerdahl på olika sätt påverkats av den herrnhutiska rörelsen, som på 1740-talet hade kommit hit från Tyskland. Inom denna rörelse växte det fram många enkla, trosvissa sånger, som sjöngs på lättsjungna melodier. "Läsarsångerna" samlades i ett häfte som gavs namnet "Sions sånger". Säkert sjöng man även i Fröjered och Acklinga på stugmötena. De läskunniga sjöng före. Snart lärde sig alla de vanligaste sångerna och sjöng med av liv och lust. Som exempel på de herrnhutiska formuleringarna av det lutherska grundmotivet syndnåd kan nedanstående strof ur Sions sånger få bli ett exempel. Jesusgestalten dominerar men inte som hövdingen, segraren, utan som den blödande, lidande Kristus:

Värdes mina synder dränka
i ditt djupa nådes hav
låt mig i din sår mig sänka
ja, låt mig där få min grav.
Låt mig där få somna in,
aldra ljuvste Jesu min.
jag i liv och död är din

"Läseriet" inom den svenska kyrkan var väl på sin tid ett slags upprorsrörelse. Den uppkom på den tid som i vår historia kallas frihetstiden och som följde på det karolinska enväldets fall. Under frihetstiden började ståndssamhället lösas upp. De lägre stånden ökade sitt inflytande - även om det gick långsamt. Handel och näringar understöddes. Nya något mer humana lagar stiftades o. s. v. Detta förde med sig förändringar inom många områden i samhället.

Under senare delen av 1800-talet, alltså mer än 100 år efter "läseriet" i Fröjered, uppstod de frikyrkliga rörelserna. Som benämningen antyder ville dessa stå fria från svenska kyrkan. Många, som anslöt sig till de frikyrkliga rörelserna, kallades också "läsare". Men ursprungligen gällde denna benämning dem som tillhörde en väckelserörelse, som verkade helt inom kyrkans ram.

Vårsolen.

Skildringar från det andliga genombrottet i Västergötland under förra århundradet och vidare utvekkling……
Av predikant And. Hansson. Tryckt 1929. Västgötlands Missionsförings Förlag.

Fröjered.

DET VAR I BÖRJAN AV 1860-TALET den frikyrkliga rörelsen nådde Fröjereds bygder

Förut hade roparna hållit möten inom socknen, varvid flera hade blivit väckta. Ett flertal hem öppnades för s. k. Samlingar då Rosenius och Waldenströms predikningar förelästes.

Tegelslagaren Ad. Sjöberg var den givne föreläsaren. Vid dessa samlingar trängde ordet in i mångensi hjärta. De voro icke få, som fördes från mörkret till Guds underbara, ljus. Spiksmeden Örnstedt var den borne sångledaren. Det var med värme och kraft sångerna ljödo vid dessa samlingar. Sedan predikanterna från Jönköpings Missionsförening, av vilka må nämnas Svening Johansson, Lindberg och Sam. Johansson m. fl., börjat besöka Fröjered, kunde stugorna ej längre rymma alla, som kommo för att lyssna till evangelii budskap. Genom skolrådet, vars medlemmar, nästan uteslutande voro troende, utverkades rätten att få använda Fröjereds kyrka för större möten. Men predikstolen fick därvid ej användas. Ett större bord placerades då i koret och ovanpå detta ytterligare ett bord samt en stol. En trappstege ledde upp till denna enkla talarstol. Här var det Hultman, som predikade ordet med ande och kraft, och Ahnfelt sjöng evangelium in i hjärtana. I skolhuset kunde man också få samlas till liknande möten.

Eftersom rörelsen utvecklade sig, började också motståndarna vakna. En av dem var dåvarande kyrkoherden på platsen. Han nekade slutligen att upplåta kyrkan för dessa möten. Nu började de troende tänka på att de behövde ett eget hus att samlas i. Ritningar utfördes och skänktes av en arkitekt Pettersson från Versås. Dessa ritningar kommo under baron Hans von Essens ögon. Han blev sa inspirerad för detta företag, att han lovade, att om ritningarna följdes, skulle han inte bara upplåta tomt gratis utan, även skänka alla fönster och dörrar, som behövdes..

Eldade av denne framgång sammankommo de ledande bland de troende och en byggnadsstyrelse tillsattes. Arbetet med uppförande av missionshuset började våren 1877. Den 15 sept. samma år invigdes det. Vid denna högtid, då Pohl m. fl. predikade, var det stora templet med sina 1,300 sittplatser till trängsel fyllt.  (bild)

Under en följd av år samlades stora skaror här. En kraftig väckelsevåg drog därvid fram över Fröjered och trakten däromkring. Det var Skogsberg och senare Pohl, som ledde mötena i missionshuset. Efter den långa mörka vinternatten kom våren med liv och värme.

För den ekonomiska förvaltningen svarade alltfort styrelsen, som tillsattes för missionshusets uppförande. Det var till stor del styrelsens medlemmar, som fingo sammanskjuta de belopp, som behövdes för räntor och amorteringar Hemmansägare J. P. Ström, som var ordförande i byggnadsstyrelsen och senare även i församlingen, var en driftig man. År 1902 trädde Ström på grund av hög ålder tillbaka från ordförandeposten men valdes till hedersordf. Han var då över 90 år gammal.

På grund av att missionshuset var för stort och särskilt vintertid ej kunde användas, tillsattes vid årsmötet den 24 febr. 1910 en kommitté att ordna med inköp av en central plats och ombyggnad av detsamma. Man gick raskt till verket, så att missionshuset i nytt och tidsenligt skick kunde invigas samma år den 11 sept.

Även här hade bildats en nattvardsförening, som i början på 1880-talet hade sina möten i stugorna. Man samlades den första tiden ej så ofta till nattvardsfirande. Omsider, blevo dock sammankomsterna omkring Herrens bord mera regelbundna. Vissa söndagar bestämdes för dessa sammankomster.

Dopfrågan blev snart anledning till svåra strider bland de troende, vilka delades i tvenne hopar. De styrelsemedlemmar, som ej hyllade de äldres dop, fingo nu svara för missionshusets underhåll. Detta var ingen lätt sak, då stora skulder vilade på detsamma. Det fanns den tiden såväl församling som missionsförening i Fröjered. Missionshuset skrivet i missionsföreningens namn.

Söndnagsskolarbetet började i slutet på 1870-talet. De första lärarna voro J. P. Ström och Ad. Sjöberg. Med tiden blev detta arbete mera ordnat och flera lärare anställdes. Innan missionshuset tillkom, samlades barnen i hemmen. Sedan missionshuset tagits i bruk, blev detta den naturliga samlingsplatsen för söndagsskolan. Nu har församlingen söndagsskola på tre platser med åtta lärare. (1929)

Efter hand insågo allt flera, att det var olämpiigt, att det skulle vara både missionsförening och församling. År 1916 antogos nya stadgar och namnet ändrades till Fröjereds missionsförsamling. Ungdomsverksamheten.

År 1897 blåste en väckelsevind över Fröjered, vilken satte frukt i bildandet av en ungdomsförening. De synliga redskapen vid denna väckelse voro evangelierna Palmkvist och Stefanus Johansson jämte K. J. Pompejus, som då bodde här. Pompejus var i många år ungdomsföreningens ordförande och Jakob E. Lundahl dess sekr. Den senare, vilken nu är Svenska Missionsförbundets sekr. för yttre missionen, hade då sitt hem i Fröjered. Hans fader, den välkände predikanten Sam. Johansson, ägde vid den tiden en gård i Fröjereds socken. Under den väckelse, som här omnämnts, blevo icke så få unga förda över på Jesu sida. Omsider tröttnade dock åtskilliga av de mest förhoppningsfulla och vände tillbaka till värden. Dock finnes ännu i dag en liten skara kvar sedan väckelsen 1897. Emellertid mattades ungdomsverksamheten och upphörde så småningom helt och hållet.

År 1912 blåste åter en Andens vind över socknen. På våren samma år bildades en ny ungdomsförening, vilken sedan fått vara en trogen Herrens tjänarinna. År 1927 kunde ungdomsföreningen fira 15-årsjubileum. Även 1923 fingo vi uppleva en väckelse, den kraftigaste, som någonsin ägt rum inom Fröjered. En gammal man blev då bland annat omvänd. Blott någon vecka efter sin omvändelse fick han sluta sina dagar på Falköpings lasarett. Han hälsade från lasarettet till sina nya vänner, att han gick hem i stor frid. Såväl församlingen som ungdomsföreningen tillväxte i medlemsantal genom omnämnda väckelse. Även här har i någon mån besannats att icke allt bringas till mognad Dock äro de flesta av dem, som kommo med i denna väckelse, bevarade.

Mycket av det livets säde, som i Fröjered genom missionsföirsamlingens arbete blivit utsått, har burit rika frukter.

Fröjereds Missionsförening 100 år. 1877 - 1977

I Fröjeredsbygden har många under de 100 åren 1877-1977 fått erfara att urtidens Gud är en tillflykt och att det är tryggt att hans eviga armar råder här nere på jorden.

Under 1840-talets första år hade Roparrörelsen i Västergötland ett av sina förnämsta centra just i Fröjered. Kolportör Lindberg var verksam i bygderna runt Tidaholm under 1860-talet. I ett rese brev meddelar Lindberg att en gemenskapsgrupp växt fram under en väckelse Fröjered, troligen 1866. Lekmannaförkunnelsen hade under denna tid mycket av karismatisk prägel.

Omkring 1870 började en del allvarliga spänningar inom väckelsens led, bl.a. i samband med att nattvardsföréningar hade bildats. I samband med detta bildades Fröjereds Friförsamling, men det exakta årtalet är tyvärr okänt.

August Pohl tillhörde en tid Jönköpingskolportörerna och gästade då tillfälligt Fröjered. 1876 bosatte sig emellertid Pohl i Fröjered och blev därmed också stationerad predikant här. Församlingstanken var väckt tidigare, men från 1877 kan man spåra Fröjereds missionsförening, som en sammanslutning av dem som kommit till personlig tro på Jesus Kristus. Då blev också lokalfrågan aktuell. Förut hade både skolan och kyrkan varit upplåtna, men nu blev situationen annorlunda och beslut fattades och byggandet av bönhuset sattes igång våren 1877. Bönhuset var för landsbygdsförhållanden stort, rymde 1.300 personer och var byggt med läktare. Invigningen ägde rum den 15 september 1877. Enligt ett protokoll från den 24 februari 1910 beslutades då om inköp av annan tomt och flyttning och ombyggnad av gamla missionshuset. För kostnaderna upptogs ett lån På 300 kronor och Claes Söderberg antogs att verkställa arbetet till ett pris av 840 kronor.

Enligt protokoll är det 1911 som man börjar skriva missionsförsamling i stället för missionsförening. "Pingstmöten" som under många år var stormöte i Fröjered nämnes i skrift första gången 1912, men hade hållits långt tidigare. Carl Palmborg, K.J.Väster och Johansson från Vreten var talare 1912.

Väckelser har gått fram Över Frörjeredsbygden vid olika tidsperioden. 1876-1877, 1895, 1909-1910, 1922-1923 var särskilt benådade tider. Namn som nämnes i dessa sammanhang är Gustaf Strömdal och Gustaf Jakobsson. Jakobsson blev senare missionär i Kongo. Vid ett tillfälle var det ett sextiotal nyomvända som förenades med församlingen efter en vinter med väckelse. Senare under åren har det varit andra redskap för väckelsen, Gustaf Johansson från Gösslunda och pastor Stig m.fl.

Några anteckningar från gamla kassaböcker kan också vara intressanta. 1881 inköp av en fotogenkanna 1 krona 50 öre. 1885 brandstodsavgift för missionshuset 10 kronor. 1887 arrende för missionshusplan 1 krona. Per Blomgren gjorde 12 dagsverken för 1 krona per dag. 1893 inköptes en kamin för 16 kronor 75 öre. 1899 skickades 34 kronor till Svenska Missionsförbundet.

Predikoverksamheten var under många år resepredikanternas uppgift. De kom från Västergötlands Missionsförening, Ansgariiföreningen och Alliansföreningen. Resrutterna var så upplagda att verksamheten var jämt fördelad vinter och sommar. Under 1920-talet framkom en önskan om kretsbildning av församlingarna runt Tidaholm. En drivande kraft i detta var pastor Fritz Johansson från Tidaholm. År 1926 bildades Tidaholms Missionskrets där alltså Fröjereds Missionsförsamling ingick. Gemensam pastor kallades första gången 1929. Det var Folke Rydgård som tjänade till 1931. Där efter Erik Holmvik 1932-1934, Carl Gustafsson 1935-1943, Bernhard Carlsson 1943-1946, Walfrid Frendegård 1947-1957, Lennart Hagvil 1958-1964, Folke Larsson 1964-1970 och från 1971 Zensy Sigfridson.

Två av bygdens och församlingens söner har gått ut som pastorer, nämligen Ingvar Gustafsson och Bengt Nyberg. Kinamissionären Martin Ström var också född i Fröjered. Han reste ut till Kina första gången 1922.

Församlingen har under alla år varit mån om barn- och ungdomsarbetet. Redan 1897 bildades en ungdomsförening som verkade i några är men sedan upphörde. 1912 var det dags för ny start av ungdomsförening och från det året räknar det nuvarande SMU-arbetet sina rötter. Juniorföreningen startade 1925, men första protokollet för årsmöte och kassarapport är från 1928. Söndagsskolan hade ännu tidigare start. I slutet av 1870-talet började man att samla barnen i hemmen för att undervisa dem i Guds ord. Sedan har detta arbete fortsatt i missionshuset troget och målmedvetet.

Nu har alltså 100 år gått. Församlingen har fortfarande samma målsättning som från början, att vinna människor för Jesus Kristus och att uppbygga dem som redan tror. Därför vill församlingen leva i nuet i troget tjänande och i visshet om att församlingen Herre återigen kan ge skördetider. Inför kommande dagar tar också Fröjereds missionsförsamling åt sig Guds löfte om "en framtid och ett hopp".