I kväll när jag skriver får Korsberga gubbarna vara i fred för min penna ty minnena påminner mej om hvad som hände mig för just 48 år sedan på den dagen.
Det var den 2 maj 1898 då jag svor fanan i kriget mot Spanien.
Det är en lång historia men jag kommer att göra den kort.
Cuba hade lidet under Spanskt tyranni i långa tider och ont blod hade det varit länge emellan de två länderna då en vacker dag US. Skepp "Main" blev sprängt i luften i Havanna hamn och Spanjorerna fick skulden. Krigsförklarning följde och som Spanien då var en stark europeisk makt och vi hade endast en arme bestående av 25 000 man och en liten flotta. Hvar och en stat hade ju sin militär eller National Gard men lagen var att de kunde ej tagas utom sin Stats gränser. President Mc Kinley kallade därför in frivilliga i varje Stat och naturligtvis National Gardena först. New-York stod för 200 000 man. Jag hörde till det 14 -de kallat " The red legged devèls" ett namn som de nummer i borgar kriget i de 60es- Company "G" kallat "Swedish Guard" emedan vi vore alla Skandinaver, 5 Normän, 5 Danskar och en Finne resten Svenskar.
Vid uppställningen och tillfrågan vem som gick med var det bara två som sade nej. Den ene var Norsk som just skulle gifta sig och den andre ville vi ej hfvra med i alla fall. Flera anmälde sig genast så vi gick ut som fullt compani i alla fall och fick ordet att "we volenteered to a man"
Den 25 april rykte vi ut från Brooklyn till Camp Black som var i Hemstead L.I. och nu är en stor stad. Kallt var det och regna gjorde det. Min Ida frågte mig när jag lämnade huset om jag skull taga lite mat med mig men jag avstod, dummsnut som jag var. Hon hade alldeles skämt bort mig i matväg så jag var kräsen och kinkig än Frithiov men jag blev botad för det inom 24 timmar och har aldrig blivit bortskämd sedan.
Tälten vore där för oss att sätta upp men ingen proviant. Jag blev tagen på första vakten, två timmar på post fyra för husa. Du må tro jag blev hungrig i rengnet. Ett tåg kom i natten med proviant och köttet och potatisen delades ut till Companien, Jag stormade in till kocken och begärd mat men den stackare hade inget at steka i ty allt var ju i kaos.
Jag fick mej ett stort stycke kött och flera potatis och så gick med en Irländsk kamrat till en bivack som låg nära lägret gjort av civila ynglingar som ville bliva rekryter. Vi försökte steka köttet och ånga potatisen i eldmöjan, men det gick ej så bra i regnet. Då åt jag rått getkött och rå potatis och jag har aldrig blivet bortskämd sedan.
Tälten som hörde till New York State voro avsedda för 8 man men vi fick stuva oss in 16. Vi fick dock halm att ligga på där som vi sedan mistade under hela fältslaget.
Den halmen blev dock mycket diskuterad Vi hade ju besökande hvarje dag der som var tillåtet, men vi hade mycket dåliga sanitära förhållanden. Våra damer kunde naturligtvis inte sätta sej på den stång på pålar vi använde men de hade just gjort det första numret i halmen när vi vore ute på exercis och vi vore alla för dumma att begripa det. Visserligen svors det och gormades en del på morgonen för det luktade drängstuga så hemskt i tältet men flera sade att det luktade kvinnfolk också.
Andra dagen vi voro ute blev min bror Carl beordrad på vakt i trots av min protest.
Exercisen kunde han ty jag var ju instruktör och hade drillat honom hemma med sopkvasten som gevär men han kunde ju ej tala engelsk. Jag hade ju tjenat ut min tid, 5 år,innan kriget bröt ut hade varit underofficer resignerat det och åtnjöt ett gott anseende i regemntet.
Min protest hjälpte dock ej utan Carl måste på och fick den värsta posten Nr 2. Mitt emellan Generalens och Överstens tält Vår överste var Fredik Dent Grant son till nationalhjälten och Presidenten U.S. Grant.
Jag stod ängslig bakom tälten spionerande på bror min för att se hur han bar sig åt. Vi hade på natten stulet ett avträde vid närmsta farm stält nära Grants tält och General Buks använde det också, där gick Carl på vakt. Jag såg på honom hur han gick och kråmade sig, betraktande sitt gevär gjorde ställningsteg etc. stolt som en kung, så kom Generalen ut ur sitt tält och jag stod bävande.
Carl såg honom komma och på propert avstånd gjorde han halt och skyldrade på oklanderligt maner. När Generalen kom tillbaka repeterades honnören och som han var ansedd som en sträng disciplinarian frågade han pojken. "Sentry ! Where is your postfrom ? Carl förstod honom och svarade så gott han kunde : "Maj påsst iss from dat skethus to diss stubbe" Ha, ha, skrattade General Buko. Do you know how to call the Corperal of the Guard ? " Yes. Och han skrek Körpral of the Guard no-2.
Korpral Hjalmar Nilsson en stor jätte kom springande "Ask this sentry how long he is in this Country? Carl svarade själv, " Tri månts" "You are doing well, my boy, Corpral ! Tell Captain Holmberg i think he has excellent material in his Company."
Så kom den 2 maj med en Captain Sehuyler från Washington som svor oss in. Jag blev vald till ordonnans hos Colonel (Överste) Grant som behöll mig som sådan i tre veckor och blev populär både med Mrs. Grant och hans dotter och när vi blefvo inskeppade för transport gav översten order att jag skulle utnämnas till Corpral.
Resan till söder Chicamauga i Georgia som räckte i fyra dagar var ej angenäm. Der var mobiliseringsstation lägret för hela landet. Vi landade vid en station som hette Lyttle i Tennessee. Ingen proviant hade vi med på transporten utan crackers och kaffe som ordnades per telegraf vid olika stationer. Ingen mat fick vi i Lyttle men order att marschera till lägerplatsen som var långt där ifrån. När vi lämnade Camp Black var det kallt men der i södern var hemskt hett och vi gick med full packning. Det dröjde ej länge heller förrän verkningarna visade sig. Den ene efter den andre ramlade omkull och blev upplocknad av mulånsnedrivarne.
Då lärde jag mig att sätta värde på den uppfostran vi fått om att man aldrig blifvit bortskämd med klemigheter för vi kunde hålla ut. Det har alltid blifvit sagt att jag har en järnkropp och så har det ofta sett ut men Carl som varit här så kort höll också ut fast medtagen.
Nu gafs order Halt, fastän vi hade 4 eller 5 mil qvar och mörkret inträde. Att sätt upp tälten kom ej i fråga och vi fick söka oss plats att sofva bäst vi kunde. Sömnen var ej så nödvändig som vatten svettiga och eländiga som vi voro.
Jag gick omkring i mörkret och plötsligen fick jag se vatten blänka. Utan tvekan flög uniformen av och jag hoppade i, men tro mej att jag kom lika fort upp som jag kom i. Jag ryser än när jag tänker på gyttjan och när jag gnodde av benen skvätte det mellan fingrarna och skinnlappa följde med.
Dammen var full av blodiglar och jag hade flera dussin på benen. Inget mera bad den kvällen.
Så var det att breda ut sin "poncho" ----- och svepa filten om sej. Det var den första natt jag sovit under bar himmel och många tankar kommo för mig, då plösligt blev jag alldeles stel och kall av skräck. Något kalt och rysligt kröp snabbt öfver mitt ansikte och jag tänkte det var en orm. Mitt ansikte blev ej mer obetäckt.
På morgonen fann vi ut vad det var. Platsen var full av gröna ofarliga ödlor och det var med en sådan jag gjort bekantskap.
Der jag sökte att bada var i "Bloody Pond" så kallad efter ett slag i inbördeskriget då den lilla pölen sades varit röd av blod av hundratals soldater som stupat där.
Så återtogs marschen och vi kom till platsen.
Tälten sattes upp i skogen i rader och "gator" kallades platsen emellan kompanirena. Vi hade de samma tält och lika många i dem. Vår proviant bestod de första tre veckorna av crackers en sorts skeppsskorpor som det var få utom mig som kunde tugga utan att blöta dem. Och så "sowbelly" en sorts bacon eller rökt fläsk omsluten med målad canvas . När kocken sprätte det upp tittade stora maskar fram och såg en rätt i ögonen. När de var stekta så smaka de bra men det var aldrig nog av det. Efter tre veckor kommo kött och potatis men sådant kött.
Jag vill ej skriva mer därom.
Febrar och sjukdom också, så att det blev en nationell skandal. Det har blivit annorlunda sedan. Nu är vår arme den bäst födda och bäst avlönade i värden.
Du tröttnar väl att läsa detta liksom jag tröttnar att beskriva det.
Äventyren och händelserna efteråt voro mer roande och intressanta som jag väl berättar en annan gång.
Jag tror nog att det skulle roa dig att höra om bror Carl och hur god soldat han blev.
Det är den andra maj och minnena drev mig att skriva detta.
Grandpa.
Johannes Kjellander 1870 - 1955, målare, dekoratör även sheriff. Emigrerade 1891 till USA.
Carl Kjellander
1877 -1967 målare i USA